Jag gillar att äta. Det värsta med att ha en ätstörning var att jag tycker att det är så vansinnigt gott; något som jag åstundar och som på ett plan ger mig njutning fick mig på ett annat plan att känna en outhärdligt djup avsky för mig själv. Nu känns maten mindre tvångsmässig och ångestframkallande än den har gjort på flera år. Det har legat ett par påsar med köpta kanelgifflar och chokladmuffins här i flera dagar, och jag har inte haft några problem att avstå. Jag har inte känt mig tvångsmässigt sugen, och jag känner mig inte ens särskilt duktig som har avstått (Veronica skrev ett bra inlägg om detta för ett tag sedan). Ingen stress, inget tvång.
Jag ser många lchf:are som låter flera måltider bestå av äggmjölk eller dylikt, men det känns ju som slöseri! Det finns ju så mycket man kan göra! Jag ser fram emot varenda måltid nu för tiden. Det är roligt att komponera och laga maten eftersom jag måste ändra mitt tänk och lära om hela tiden, och för att jag får använda så mycket goda ingredienser! Dagens middag blev tillexempel paj (utan skal) med äggstanning, prästost och chorizo för att det fanns så mycket av de ingredienserna kvar i kylen och vi ska härifrån snart. Godaste restmaten ever! Och finns det bara ägg hemma kan man ju göra hur goda frukostar som helst, hur trött man än är. Pannkakor, wraps, omeletter, äggröra... oändligt. Så himla lätt också, vispa ihop en omelettsmet och låta den ligga och gräddas i stekpannan medan man fixar kaffe, dukar och funderar på vad man ska ha på sig.
Det här är alltså ingen diet. Egentligen. Den enda regeln jag har (utöver att undvika spannmål, rotfrukter, socker osv, vilket knappt känns som en regel längre) är att jag inte ska börja väga, mäta och kontrollera. Inte äta av någon annan anledning än hunger, och inte avstå från mat när jag är hungrig. Jag har bestämt mig för att börja lita på min kropp.
 |
| Bild av Lotta Bruhn |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar