Lugna gatan

Jag har en riktigt lugn och mysig helg nu. I fredags var vädret sådär osannolikt julkortsvackert - klart och kallt, och snöfallet var så fint att det mest såg ut som om luften glittrade.

Igår åkte jag och M ut till ikea. Vi åt lunch (graaaavlax!), strosade runt och fantiserade om framtida hem, och köpte lite småprylar, typ värmeljus och en kökskniv som faktiskt är vass. På kvällen hade jag en väldigt lugn och mysig tjejmiddag med K och N. Jag repriserade den där morotsbean, som vi åt med kycklingfilé som bakades i ugnen med bara lite olja, salt, peppar och färsk basilika, och så sallad till. Så skönt, bara en massa stillsamma, intressanta samtal.

Idag diskar jag sakta men säkert allt sen igår - tvärstopp i avloppet i köket, och jag har tummen mitt i handen. Ska ringa fastighetsskötaren imorgon. Snart ska jag på julmarknad, och sen ska jag göra lite julgodis, gå på adventsfika hos en granne och göra långkok till middag. Man behöver såna här helger ibland.

Morgondagens charmiga lunchlåda

Älgfärsköttbullar som M har gjort, och suuupergod morotsbearnaise enligt receptet i senaste Buffé. Det blir lite som sås och lchf-vänligt rotmos i ett. Ser redan fram emot det trots att jag just åt det till middag, haha.

Fattigmansmat

Nu är jag sådär stressad igen. Eller fortfarande? Och pank. Men! Brist på pengar måste inte betyda tråkig mat. Ägg går som bekant att variera i all oändlighet, och som tur är för mig gillar jag korv. Jag vet att korv inte är det nyttigaste med alla konstiga tillsatser och så, men det är gott, billigt och mättande. Veckans favoriträtt är stekt prinskorv med coleslaw, enligt det bästa coleslawreceptet jag hittills har lyckats åstadkomma:

Strimla så mycket vitkål du tycker att du vill ha till en portion och hacka 4-5 skivor saltgurka. Blanda ner en matsked majonnäs och någon tesked senap i detta. Gott!

Idag började jag dagen med att simma en halvtimme och sedan basta. Så skönt! Det ska jag definitivt göra oftare.

Ceremoniellt

Här inne ska jag befinna mig imorgon eftermiddag. Jag ska vara iförd svarta strumpor, svarta skor som täcker tårna, hellång svart klänning med blygsam urringning och breda axelband, långa vita handskar och vit studentmössa, och jag ska stå rak i ryggen och hålla en skittung flagga. Det är nämligen professorsinstallation imorgon och under ceremonin i universitetsaulan ska alla nationer representeras av en fana med tillhörande bärare (jag, i Göteborgs nations fall) samt en marskalk. Jag har precis varit på övning och fått en helt ny respekt för fanbärare. Jädrar i min lilla låda så den där fanan väger. Men ooo så COOLT det ska bli att få se ceremonin! Jag är löjligt fascinerad av allt ceremoniellt och akademiskt, och att få se la creme de la creme ägna sig åt den sortens aktivitet gör mig lite högtidlig och pirrig till sinnes.

Nu ska jag vila och läsa uppsatser lite sådär halvhjärtat inför seminariet imorgon. Kommer att bli en riktigt körig dag. Åstadkom supergod kyckling till middag med smak av apelsin och rosmarin (Ja, Birgitta Höglund är min hus(köks)gud), som jag åt med lite hyvlad squash som jag lät puttra med de sista minuterna, så energi- och njutningsmässigt är förutsättningarna inför morgondagen goda.

Barbariskt

Igår var jag på lambskallegasque på Gotlands nation. Den här festen har gått av stapeln årligen i nästan 60 år och går enligt gotlänningarna ut på att fira allt gotländskt. Man sjunger gotländska sånger (på gotländska) och utbringar skålar för Gotland, och maten är minst sagt i centrum. Förrätt var någon röra på toast, dessert var saffranspannkaka med grädde och salmbärssylt, och huvudrätt: lammskalle med rotmos. Man får helt enkelt en halv lammskalle som har griljerats och ugnsstekts. Ingen hjärna, men ett öga får man och tunga om man har tur. Jag åt kinden - den smakade lamm - men kunde inte med att äta tungan (den såg så väldigt mycket ut som en tunga) utan gav den till en bordsgranne. Det värsta var dock gotlandsdrikkun - hemjäst mjöd, typ - som serverades till i väldiga mängder. Ingen visste riktigt hur stark den var, och vad den än innehöll tålde jag det inte. Stapplade hem rätt tidigt med den värsta huvudvärken jag har varit med om.

Nu har jag och M ätit riktig pyttipanna till middag. Det fanns en snutt falukorv i kylen, och en stump av den där tjälknölen, och lite paprika och vitkål, så jag tärnade och stekte alltihop och så åt vi det med inlagda rödbetor och en klick creme fraiche. Inte illa. Nu blir det filmkväll.

Ge mig jul!

All den här snön framkallar en massa myskänslor. Jag tittar tvångsmässigt på julpynt i affärerna, igår bakade jag saffransrutor (utnyttjar M för att ha någon att baka åt), och middag igår blev blomkålssoppa. Öhh, jaha, blomkålssoppa, tänker ni då, hur är det juligt? Det är det inte. Nej. Men len, krämig blomkålssoppa liksom skriker höstrusk utanför och levande ljus-mys i mitt kök. Dessutom väldigt enkel mat: blomkål och lite lök frästes i smör på hög värme och kokades sedan i mjölk och lite buljong, och så mot slutet medan jag mixade den slät blandade jag i philadelphiaost och kryddade med salt, peppar och muskot. Lite hårdstekt bacon strösslades på för mer matighet.

Och nu på morgonen läste jag det här! Jag älskar jul på Liseberg! Jag veeet att det är hopplöst konstruerat och kommersiellt och bara går ut på att få mig att köpa tokdyrt julgodis, men jag erkänner villigt att det funkar. De har mig på kornet! Dofterna, ljusen och stämningen golvar mig totalt. Tyvärr lär det inte bli något jul på Liseberg för mig i år, men jag får väl strosa bland de upplysta träden vid Fyrisån och fantisera...

Höstigt. Eller vinter?

Nu har de börjat ställa fram pepparkaksburkar och tuber med blåmögelost bredvid varandra i mataffärerna, och detta inspirerade dagens lunch. Jag är en av dem  som älskar den där kombinationen (Faktiskt så älskar jag pepparkaksaktiga kryddor i allmänhet. Och blåmögelost.), men den är ju inte så himla lchf. Min lösning på detta blev blåmögelostfyllda pepparkakscrepes (1 portion):


Vanlig pannkakssmet på 1 dl grädde, 2 ägg och 1/2 msk fiberhusk smaksattes med 1 tsk pepparkakskryddblandning. Av detta stekte jag två rejäla pannkakor (givetvis i smör), klämde ut en ordentlig klick whiskyblåmögelost (från tub) på varje och rullade ihop. Klart!

Veckans andra experiment är tjälknöl. Jag åt riktig tjälknöl på älgstek en gång och det var så himla gott! Nu hade jag en kalvstek på ett drygt kilo i frysen och bestämde mig för att testa. Jag la den djupfrysta köttabiten på ett galler över en ugnsfast form i ugnen, och satte den därefter på 100°. Steken fick stå där inne hela natten. På morgonen kokade jag upp 1 liter vatten, 1 dl salt, 1 msk socker, 7 vitpepparkorn, 5 kryddpepparkorn och två lagerblad. Denna lag hälldes över i en bunke där jag också sänkte ner steken, och så täckte jag över och ställde alltihop vid ett öppet fönster (det fick inte plats i kylen). Där fick det stå och dra i drygt 4 timmar, och nu ligger min kalvtjälknöl i kylen och väntar på att användas till pyttipannor, gratänger och och diverse snabba luncher och mellanmål. Har ni tänkt på att kalla köttskivor kan användas som bröd, med pålägg på?

Måste tipsa om mitt nya favoritte också! Mitt paket med Yogi Tea rooibos tog slut, så jag chansade lite sådär äventyrligt på ett paket Yogi Tea licorice istället. Och så himla gott! Kommer ju att ta slut på nolltid.

Så här skulle man må när man mår som sämst

Har haft världens bästa helg. Jag och större delen av gänget som jag var klubbverkare med (studentämbetespryl) hösten 2006 lånade en stuga i Gästrikland tillhörande föräldrarna till en av oss och bara hängde - mycket lagande och ätande av mat, promenerande och springande på olika loppis. Så kravlöst, inga väckarklockor eller planer som är huggna i sten.

Efter frukosten igår förmiddags satt vi en bra stund och myste i soffan med raggsockar och fredagens tidning innan vi masade oss ut i världen.

När vi väl kom iväg åkte vi till Ockelbo, ni vet där prins Daniel är uppväxt. Det kändes lite coolt att kunna säga att man hade varit där. Ockelbo kyrka stack liksom ut som ställets medelpunkt, så vi gick in där för att ta en titt. Ljus, vacker och enkelt dekorerad kyrka. Som om vi hade kallat på henne dök en tant upp med en fikavagn och bjöd oss, och så blev det spontant kyrkkaffe. Mysigt.

När vi kom hem, lagom trötta och nedtyngda av loppisfynd (de har inte bara en kyrka i Ockelbo, utan ett loppis också), tog vi en promenad runt den stilla, frusna lilla sjön i närheten innan vi läste en stund och började laga middag. Mer pretentiöst än så behöver det inte vara.

Även om det kan bli glest mellan gångerna vi ses nu för tiden känns det fortfarande så naturligt varje gång, som om ingen tid alls har gått. Och ändå har allt hunnit hända. De pluggande partybrudarna jag lärde känna för fyra år sedan har blivit kvinnor, det känns så tydligt. Vi är kvinnor. Mina vänner är kloka, starka, begåvade, insiktsfulla och vackra, och med dem kan jag sjunga med till musiken på bilradion, samarbeta i köket och ha engagerande samtal om allt mellan fondsparande och bajs. Med dem kan jag skratta tills jag tappar andan eller läsa i tystnad, och de får mig att må bra, hur banalt det än kan låta. Jag är så gränslöst glad och stolt över att få ha dem i mitt liv, och över att få finnas i deras. Nu är jag redo för världen på ett sätt jag sällan är vid den här tiden på året.