Så här skulle man må när man mår som sämst

Har haft världens bästa helg. Jag och större delen av gänget som jag var klubbverkare med (studentämbetespryl) hösten 2006 lånade en stuga i Gästrikland tillhörande föräldrarna till en av oss och bara hängde - mycket lagande och ätande av mat, promenerande och springande på olika loppis. Så kravlöst, inga väckarklockor eller planer som är huggna i sten.

Efter frukosten igår förmiddags satt vi en bra stund och myste i soffan med raggsockar och fredagens tidning innan vi masade oss ut i världen.

När vi väl kom iväg åkte vi till Ockelbo, ni vet där prins Daniel är uppväxt. Det kändes lite coolt att kunna säga att man hade varit där. Ockelbo kyrka stack liksom ut som ställets medelpunkt, så vi gick in där för att ta en titt. Ljus, vacker och enkelt dekorerad kyrka. Som om vi hade kallat på henne dök en tant upp med en fikavagn och bjöd oss, och så blev det spontant kyrkkaffe. Mysigt.

När vi kom hem, lagom trötta och nedtyngda av loppisfynd (de har inte bara en kyrka i Ockelbo, utan ett loppis också), tog vi en promenad runt den stilla, frusna lilla sjön i närheten innan vi läste en stund och började laga middag. Mer pretentiöst än så behöver det inte vara.

Även om det kan bli glest mellan gångerna vi ses nu för tiden känns det fortfarande så naturligt varje gång, som om ingen tid alls har gått. Och ändå har allt hunnit hända. De pluggande partybrudarna jag lärde känna för fyra år sedan har blivit kvinnor, det känns så tydligt. Vi är kvinnor. Mina vänner är kloka, starka, begåvade, insiktsfulla och vackra, och med dem kan jag sjunga med till musiken på bilradion, samarbeta i köket och ha engagerande samtal om allt mellan fondsparande och bajs. Med dem kan jag skratta tills jag tappar andan eller läsa i tystnad, och de får mig att må bra, hur banalt det än kan låta. Jag är så gränslöst glad och stolt över att få ha dem i mitt liv, och över att få finnas i deras. Nu är jag redo för världen på ett sätt jag sällan är vid den här tiden på året.