Ibland när jag joggar blir jag filosofisk

En tanig trettonåring vars föräldrar oroar sig för hennes krympande självförtroende skickas till en sångpedagog som utöver andra åtaganden ger lektioner i sitt hem. Den taniga trettonåringen tillbringar under ett par år några timmar i månaden tillsammans med denna kvinna som lär henne att även flickor kommer i målbrottet, att man på tonernas sammansättning i en melodi kan avgöra vilket språk som var kompositörens modersmål, som eftertryckligt bultar knytnäven i klyftan mellan sin väl tilltagna barm och sin nästan lika väl tilltagna mage för att visa var diafragman sitter, och som lyckas få en tanig trettonåring att börja tro att det även innanför hennes skärbrädeplatta bröstkorg finns en diafragma kapabel att bära en röst.

Mer än tio år senare är den taniga trettonåringen en kvinna som studerar språkvetenskap femtio mil från sina föräldrars hem, som ofta nynnar på gamla svenska folkvisor och klassiska musikallåtar när hon är för sig själv, och som fortfarande inför seminariediskussioner och muntliga framföranden trycker knytnäven mot mitten av sin långt ifrån voluptuösa men nu något mindre skärbrädelika bål och minns att hon har en diafragma och en röst.

Mer än tio år senare är sångpedagogen död, men en 25-åring som hon kanske hade glömt för länge sedan när hon dog har delvis formats av hennes gärning och begåvats med möjligheten att i sin tur tillföra världen något, om än aldrig så litet, som kanske kan göra en skillnad i någon annans existens.

Det kanske är det som är meningen med livet?