Afrodisiak

Har lyckats få ur mig en tentafråga i alla fall idag. Alltid något. Och jag har gjort en massa matlådor, så jag ska slippa tänka på matlagning alls de närmaste dagarna. Det blev fyra portioner bottenlös spenat- och paranötspaj (små portioner dock, tror de behöver drygas ut lite proteinmässigt dessutom - imorgon blir det ett kokt ägg som tillbehör) och en portion biff stroganoff på fläskbog med smörstekt savoykål till, efter att M hade tagit en portion.

Folk som äter LCHF gillar i allmänhet att prata om hur fantastiska saker kosten har gjort för deras hälsa. Oftast handlar det om folk som har varit överviktiga, har diabetes eller led/muskelvärk eller dylikt som blir av med allt eller delar av sina besvär, men jag hade ju inget av det där. Jag var normalviktig och frisk före LCHF också.

Jag har alltså inte haft jättestora förväntningar. Sedan omställningsbesvären försvunnit och musklerna känns normala igen när jag tränar och så har jag inte tänkt på några skillnader alls, givetvis bortsett från det fantastiska att jag aldrig har blodsockerdippar och slipper ta med mig en miljon mellanmål utöver lunchlådan. Men härom dagen slog mig en sak, eller det var snarare M som drog min uppmärksamhet till det: min hud. Inte så mycket ansiktshuden, men resten.

För det första har jag alltid haft jättekalla händer och fötter, så fort det är det lilla minsta kyligt i luften har de blivit som isbitar. För det andra har jag i hela mitt liv kunnat avgöra när sommarhalvåret slutar och vinterhalvåret börjar eftersom min hud över en natt blir fnösketorr när det händer - det måste ha med någon omställning i lufttryck eller luftfuktighet att göra. Det hände när jag bodde i södra Kalifornien också, även om det aldrig direkt blev kallt där. Verkligen jobbigt torr, höfterna, skinkorna och hela benen från låren till vristerna, armbågar och händer. Eftersom händerna ju är ganska utsatta brukar de bli helt förstörda, spruckna och blödande och raspiga som kardborrar. Det har varit ett evigt insmörjande med feta krämer och lotions.

Och nu, påpekade M, är mina händer och fötter väldigt sällan kalla. Egentligen bara om jag har varit utomhus i kyla en lång stund utan vantar eller i blöta eller för tunna skor, men det känns ju ganska normalt. Mina ben har inte blivit torra alls den här hösten, och även om fingertopparna och de yttersta knogarna är en liten aning torrare än i somras är de inte i närheten av så sträva och trasiga som de brukar bli. Jag har helt enkelt gått från att vara kall och sträv till att bli varm och len. Anteckna det: LCHF gör en mycket behagligare att sova bredvid.