Gällande politiska sympatier och att uttrycka dem genom att rösta har en sak alltid känts rätt och självklar för mig, och mer så ju mer tiden går: att rösta på det parti vars ideologiska grundbultar stämmer bäst överens med mina egna. Jag tänker som så här: om det parti jag röstar på, i en optimal värld, skulle bilda majoritetsregering skulle jag vilja att de styr ett Sverige jag kan vara stolt över och med värdegrunder jag är villig att stå upp för vare sig de håller alla de där fjäskiga vallöftena eller ej, och om jag röstar ideologiskt är det så det skulle bli. Det känns som det enda rätta. Bara så skulle svenska folkets åsikter komma till rättvist uttryck.
Det finns förstås andra alternativ: man kan rösta strategiskt. Man kan tänka att man låter bli att rösta på partiet man egentligen sympatiserar med och istället röstar man på det näst bästa eller minst dåliga för att förhindra att det man anser vara det sämsta alternativet får för mycket makt. Det här kan ju vara smart, men ger det oss en regering som uttrycker svenska folkets åsikter? Jag tror inte det.
Man kan också missnöjesrösta. Man kan tycka att alla de stora partierna bara slickar rumpa och lovar en massa saker de inte tänker hålla bara för att fiska röster, och så röstar man på ett litet, argt, kompromisslöst parti som tar upp en eller ett par frågor man tycker att de stora partierna glömmer bort, mer för att visa missnöje än för att man faktiskt sympatiserar med det lilla arga partiet. Jag är ganska säker på att det är vad som hände med PP's skräll i EU-valet, och jag hoppas av hela mitt hjärta att det var vad som hände nu.
Jag hoppas med hela min varelse att drygt 5% av svenska folket röstade av missnöjesskäl och inte av genuint kända ideologiska skäl.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar