Idag är jag alltså fysiskt frisk, men i huvudet är jag inte friskare än en nykter alkoholist. Risken för återfall finns alltid där, det är någon grundbult som är permanent förstörd. Att skaffa total kontroll över maten igen, väga den och mig själv och räkna varenda kalori, var som att ta ett litet glas vin för en nykter alkoholist. Jag åkte dit igen.
När M (medan jag satt vid datorn och näringsberäknade lunchen) påpekade att jag hade sagt att jag skulle börja dra ner på kaloriräknandet eftersom deffen var i princip fullbordad drog hela mitt inre ihop sig i panik, raseri och försvar. Hur vågade han inkräkta på min kontroll? Jag hann börja fundera på sätt att hålla mitt beteende hemligt innan jag insåg vad jag höll på med. Eller att det inte var jag som tänkte längre, utan anorexifjollan i min hjärna. Och jag insåg att jag måste sluta väga maten och räkna kalorierna, genast. Kompromisslöst.
Väldigt lägligt kom min älskade vän D på besök förra helgen. Hon har ett bra tag ägnat sig åt att leva med LCHF-kost, och talar sig varm för det om man frågar. Jag har läst lite om det innan men har ju minst lika mycket fettfobi som alla andra i västvärlden, så har inte vågat. Jag lät henne styra måltiderna under helgen hon var här, och började inse det fantastiska med denna livsstil.
För den som inte vet innebär LCHF mycket förenklat att man bör äta lika många kalorier som om man hade ätit konventionellt, och lika många kalorier som innan bör komma från protein, men kalorierna som tidigare kom från kolhydrater ska ersättas med kalorier från fett. Det blir mycket fett, och kolhydrater ska man äta så lite man kan av.
Det som gör att detta upplägg passar mig så bra är:
1. Man kan dela upp en dags ätande på färre måltider än innan, eftersom fett inte ger snabba blodsockersvängningar som kolhydrater gör. Man håller sig helt enkelt mätt längre. För mig är detta värt guld, eftersom jag är lite lätt sockerberoende och är superkänslig för blodsockerdippar. Jag blir helt dysfunktionell och jättegrinig. Att slippa det är som ett mirakel, något jag har önskat men inte trodde var möjligt.
2. Jag har alltid älskat fet mat. Har alltid tyckt att bregotten och osten är det godaste på mackan, grädden det godaste på tårtan, bacon det godaste på hotellfrukostar och majonnäsen det godaste på räkmackor. Nu kan jag äta allt det där (utan brödet och tårtbottnen, som ju ändå mest är torr utfyllnad), jag kan basera min kost på det utan att skämmas.
3. Jag behöver inte kontrollera matintaget längre. Jag blir så mätt på fet mat att det i princip är omöjligt att överäta, och jag impulshandlar aldrig godis och glass eftersom jag aldrig blir sugen på det. Jag har möjlighet att komma över mitt kontrollbehov när det gäller mat.
Nu har jag ätit ganska strikt LCHF sedan i måndags, och jag börjar känna av omställningsbesvären jag har läst om. Det tar nämligen ett par månader för ämnesomsättningen att lära sig fullt ut att utnyttja fett på samma sätt som den tidigare har utnyttjat kolhydrater, och under tiden kan man bli lite allmänt orkeslös. Jotack, jag har känt mig helt febrig de senaste träningspassen (dock med bergsstabilt blodsocker, vilket var en märklig känsla). Det är väl bara att träna på lätta vikter och lätt intensitet i någon månad och ge kroppen lite tid.
Har insett att jag och M kommer att få äta olika saker för det mesta, eftersom han föredrar vegetariskt, och jag vill hålla mig till animaliskt just nu. Men det går ändå, ibland äter jag saker han kan tänka sig att äta. Idag åt jag sesampanerad och smörstekt sejfilé med lite ostgratinerad zucchini och blomkål och en stor klick sås på majonnäs, turkisk yoghurt och lite senap till lunch, och han åt pannkakor med sylt. Och båda var sjukt nöjda. Imorgon däremot vill jag testa ett köttfärsgratängrecept med svamp, zucchini och en massa smör, ost, turkyoghurt och ägg, och det säger han att han kan gå med på.
Åh, jag ser fram emot att testa alla härliga recept som finns för LCHF-folk!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar